Det blir aldrig som man tänkt sig

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ryggontet vill inte ge med sig. Att springa är det sämsta jag kan göra med alla de dunsar det innebär. Jag har verkligen försökt med alla medel att få bukt på inflammationen men måste nu erkänna mig besegrad. Inget Vårrus för mig imorgon. 😦

Så här är det väldigt mycket frustration och lagom (inte alls faktiskt) med ilska som visar sig efter en vecka utan träning. Jäklar vad jag är beroende av att träna! Deppar ihop totalt när det vajsar såhär. Jag som precis har börjat att njuta av att kunna röra mig normalt igen efter alla smärtor och operationer. Alltid är det något som sätter käppar i hjulet. Hm. Tänka positivt var det ju. 😉 Ja inte sjutton ger jag upp! Istället väntar jag in första tillfälle till träning och äventyr. Jag älskar´t till skillnad från de som lider sig igenom ett träningspass. Det  är så skönt att känna min kropp jobba. Och känslan efteråt är den skönaste som finns enligt mig. 😉

Hade jag inte gått igenom cancerbehandlingar som gett mig sämre lungkapacitet så hade jag kört på och gjort allt det jag drömmer om. Men nu måste jag tänka på hur min kropp mår och vad den klarar av. Dessutom äter jag ju den hemska cancermedicinen som gör att kroppen mår så j-a kasst. Men om två år slipper jag den. Undrar hur lång tid det tar att bli av med dess påverkan på min kropp. De har ju börjat att ge medicinen i 10 år istället för 5 år eftersom att det minskar återfall så otroligt mycket. Om de frågar mig om jag vill fortsätta i fem år till med medicinen kommer jag att svara ”JA” trots alla biverkningar och besvär. Allt är bättre än cancer! Eller hur!? Men gud så dåligt man mår av den.

Jag går som sagt hellre igenom år av vallningar (då snackar vi blöta lakan på natten och byta kläder allt som oftast pga att de blir svettiga utan anledning), frossa, torra slemhinnor, då talar vi om att vara helt uttorkad. Halsen är så torr att jag får torrhosta så fort jag rör mig (och när jag ska sova). Sugtabletter från Apoteket hjälper sådär. Och ni vet att jag älskar att röra mig. Jag måste stanna upp allt som oftast och andas, hosta och få ordning på saliven innan jag kan fortsätta. Lite tråkigt är det ju. Och jobbigt med panikkänslan det ger att vara så torr i halsen och hosta så galet mycket utan att få stopp på det.

Men jag är ju så glad över att jag får leva! Det är det bästa som finns! 😀
Jag önskar så att jag inte får ett återfall av cancer. Det är så skrämmande när man vet att det är vanligt och att det då oftast är svårt att rädda livet på den som fått återfall. (Då har det oftast spridit sig) Hujedamig!

Varför finns denna j-a sjukdom? Vad har den för mening?

Har man väl fått cancer så lever man i skräck för resten av livet!